August Strindberg

Jubal utan jag
(Leseprobe aus: Sagor, 1903)

Det var en gång en konung som hette Johan utan land; och skälet kan man gissa sig. Men en annan gång var det en storsångare som kallades Jubal utan jag, och skälet skall ni nu få höra.
  Klang var hans namn som han fått av sin far, soldaten, och det var musik i namnet. Men han hade även av naturen fått en stark vilja, vilken satt som en järnstång i ryggen, och det är en stor gåva, det, och en att ta vara på i livets strider. Som barn redan, när han började tala, sade han icke som andra små gossar, "han" när han talte om sig själv, utan han kallade sig genast "jag". "Du har inget jag!" sa de gamle. När han blev litet äldre uttryckte han en önskan med "jag vill". Men då fick han höra på.
  "Du har ingen vilja", och "din vilja växer i skogen".
  Det var nu oförståndigt av soldaten, men han förstod inte bättre, för han var soldat och inlärd att bara vilja det som befälet ville.
  Unge Klang fann det konstigt att han "icke hade någon vilja" fastän han hade en sådan stark sådan, men det fick ju gå.
  När han blev något vuxen, frågade fadren en dag: - Vad vill du bli?
  Det visste inte gossen, och han hade upphört att vilja, emedan det var förbjudet. Han hade visserligen en längtan till musiken, men det vågade han inte säga, ty då trodde han det skulle hindras. Därför svarade han som en lydig son: - Jag vill ingenting.
- Då skall du bli vintappare! sa fadren.
  Om det nu var därför att fadren kände en vintappare, eller därför att vinet hade en särskild dragningskraft på honom, det kan man inte säga. Nog av, unge Klang sattes i en vinkällare, och där for han inte illa.
  Det luktade så gott av rött lack och franskt vin, därnere, och det var stora välvda rum som kyrkor. När han satt vid fatet och det röda vinet rann, så blev han glad i sinnet och började småsjunga, först allehanda visor han hört.
  Patronen, som levde i vin, tyckte om sång och glädje, och lät ynglingen hållas; det klingade så bra under valven. Och när han spände i med "Djupa källarvalvet", då kom det kunder ner, och det tyckte patron om.
  Så kom en vacker dag en handelsresande, som förr varit teatersångare, och när han fick höra Klang, så blev han så förtjust att han bjöd Klangen ut på en kolifej om aftonen.
  Och de slog käglor, de åt kräftor med dill, de drack punsch, och de sjöng framför allt.
  Mellan skål och vägg och när de druckit duskål sade handelsresanden:
- Varför går du inte till teatern?
- Jag? svarte Klang; inte kan jag nu det?
- Du skall säga: jag vill! så kan du.
  Det var en ny lärdom, ty sedan han var tre år, hade unge Klang inte begagnat orden "jag" och "vill".
  Nu tordes han varken vilja eller önska, och han bad icke få bli frestad mera.
  Men handelsresanden kom igen, många gånger, och hade storsångare med sig. Frestelsen blev för stark; och Klangen tog sitt parti en afton, då han blivit applåderad av en riktig professor.
  Så tog han avsked av patronen, och vid ett glas tackade han sin vän handelsresanden, som återgivet honom självförtroendet och viljan; "viljan, denna järnstång i ryggen, som håller människan upprätt att hon icke faller ner på de fyra". Och aldrig skulle han glömma sin vän, som lärt honom tro på sig själv.
  Så gick han att ta avsked av far och mor.
- Jag vill bli sångare! sa han så det klang i stugan.
  Fadren tittade efter karbasen, och modren grät; men det halp icke.
- Förlora dig icke själv, min son! var modrens sista ord.
  Unge Klang fick pengar att gå till främmande land. Där lärde han sjunga riktigt efter reglerna, och blev på några år en stor storsångare. Tjänte pengar och fick en egen direktör, som satte opp honom.
  Nu blommade vännen Klang. och han kunde säga både jag vill och jag befaller. Hans jag växte alldeles onaturligt, och han tålte icke några andra jag i sin närhet. Han nekade sig ingenting, och han förnekade sig icke heller. Men nu, när lian skulle hem till sitt land igen, lärde honom direktören att det icke gick för sig att heta Klang, när man är en storsångare; han måste ta ett stiligt namn, hälst ett utländskt, för det brukades.
  "Den Store" hade en strid med sig själv; ty att ändra namn var ju inte riktigt trevligt; det påminde om att förneka far och mor, och kunde se illa ut.
  Men, efter som det brukades, så: fick det gå.
  Han letade i Bibeln, för att finna det rätta namnet, för där stod de.
  Och när han fick upp Jubal, "Lamechs son som uppfann allahanda spel", så tog han det. Det var ett gott namn och det betydde Basun efter hebräiskan. Som direktören var engelsman önskade han att Klang skulle kalla sig mister och det gjorde han. Mister Jubal, alltså.
  Det var ju rätt oskyldigt allt det där, efter som det brukades, men underligt var det i alla fall, att med det nya namnet, blev Klang en annan karl. Det gamla förflutna var liksom utplånat; och mister Jubal kände sig som född engelsman, talte med brytning, fick polisonger och höga kragar; ja, de rutiga kläderna växte fram liksom barken på trädet av sig själv; han blev stram och hälsade med ena ögat; vände sig aldrig om, när en bekant ropade an honom på gatan, och han stod alltid mitt inne i spårvagnen.
  Han kände knappt igen sig själv!
  Emellertid var han åter hemma i sitt land och var storsångare vid Operan. Han spelte ungar och profeter, frihetshjältar och dämoner; och när han hade en roll att öva, var han så god spelare, att han trodde sig vara den han föreställde.
  Nu gick han en dag på gatan och var en dämon någonstans, men han var också mister Jubal.
  Så hörde han någon ropa bakom sig: - Klang! Han vände sig naturligtvis inte om. ty det gör inte en engelsman, och för resten hette han ju inte Klang nu längre.
  Men det ropade Klang en gång till. Och så stod hans vän handelsresanden framför honom. med spörjande blickar och frågande blygt och vänligt:
- Är det inte Klang?
  Mister Jubal överfölls av dämonen; visande alla tänderna och med ett öppet gap som om han tog en bröstton ur en av kraniets kaviteter, röt han ett kort: - Nej!
  Då kände vännen igen honom, och gick sin väg. Han var en upplyst man, kunde livet och människorna och sig själv utantill. och han blev därför varken ledsen eller förvånad.
  Men mister Jubal trodde det; och när han hörde dessa ord inom sig: "Innan hanen tre resor haver galit, skall du förneka mig," så gjorde han som Petrus: han gick in i en portgång och grät bitterligen. Det gjorde han själv, i sina tankar. men dämonen i hans hjärta skrattade.
  Sedan den dagen skrattade han mest: åt ont och gott, åt sorg och skarn, åt allt och alla.
  Hans far och mor visste nog av bladen vem mister Jubal var, men de gick aldrig på Operan. för de trodde att det var någonting med tunnband och hästar. och där ville de inte se sin son.
  Mister Jubal var nu den största storsångaren. och han hade visserligen sitt bort en stor del av sitt jag. men viljan hade han kvar.
  Så kom hans dag! Det var en liten flicka vid baletten, som kunde förtrolla män, och Jubal blev också förtrollad. Så illa förtrollad att han frågade om han fick bliva hennes ... (Han menade naturligtvis att hon skulle bliva hans, men så får man inte säga.) - Du skall få bli min, sa trollerskan, om jag får ...
- Du får allt! svarte Jubal.
  Flickan tog honom på orden, och de gifte sig. Först lärde han henne sjunga och spela; och sedan fick hon allt vad hon ville. Men som hon var en trollerska, ville hon allt vad han icke ville, och så småningom hade hon hans vilja i sin ficka.
  En vacker dag var mistress Jubal storsångerska; och så stor, att när publiken ropade in Jubal, så mente de frun och inte herrn.
  Jubal ville slå sig upp igen, men att göra det på fruns bekostnad, det ville han inte, och därför kunde han inte.
  Han började utplånas och glömmas.
  Den lysande krets av vänner som mister Jubal samlat i sitt ungkarlshem, samlades nu i hans hem omkring fru Jubal, som bara kallades för Jubal.
  Ingen såg åt mistern, ingen drack med honom; och försökte han tala, hörde ingen på honom; det var som han inte fanns, och hans hustru behandlades som om hon inte var gift.
  Då blev mister Jubal ensam, och ensam gick han på kaféet.
  Där kom han in en afton för att söka sällskap. Vem som hälst var han beredd hålla till godo med, bara det var en människa.
  Då fick han se sin gamle vän handelsresanden sitta ensam och ha tråkigt; och han tänkte: "där har jag en människa i gamla Lundberg"; och så gick han fram till bordet och hälsade. Men då förvandlades vännens ansikte, så hemskt, att Jubal måste fråga: - Är det inte Lundberg?
- Jo!
- Känner du inte igen mig, Jubal?
- Nej!
- Känner du inte Klang, din gamle vän?
- Nej! Han är död för länge sen.
  Då förstod Jubal att han var död på ett visst sätt, och han gick ut.
  Dagen därpå tog han avsked från Operan och blev sånglärare med professors titel.
  Så reste han till främmande land, och blev borta i mänga år.
  Sorgen och grämelsen kom honom att åldras tidigt.
  Men det tyckte han om, för då var det inte långt kvar. Dock åldrades han inte så hastigt, som han ville, och därför skaffade han sig en vit peruk med långa lockar. Och i den trivdes han, ty den gjorde honom oigenkännlig, även inför sig själv.
  Med långsamma steg och händerna på ryggen gick han på trottoarerna och grundade; man trodde att lian sökte någon eller väntade någon. Mötte någon hans ögon, si märkte den ingen blick i dem; försökte någon göra hans bekantskap så talte han endast om saker och ting. Och han sade aldrig "jag", aldrig "jag tycker", utan "det synes". Han hade förlorat sitt jag, och det upptäckte han först en dag, då han skulle raka sig. Han hade tvålat in sig och skulle till med kniven framför spegeln. Han såg och såg rummet bakom sig, men sitt ansikte såg han icke. Då förstod han hur det var fatt. Och han greps av en häftig längtan att återfinna sitt jag. Den bästa delen hade han givit sin hustru, som fått hans vilja och han beslöt att söka upp henne.
  När han kom till sitt land igen och gick på stadens gator i sin vita peruk, kände ingen igen honom. Men en musiker som varit i Italien, sade högt på gatan: Det är en maestro.
  Och strax kände sig Jubal som om han var en stor kompositör. Han köpte sig notpapper och började skriva ett partitur, det vill säga, han skrev upp en mängd långa och korta noter på linjerna, somliga på fiolerna förstås, andra på träblåsarne och resten på mässingen. Därpå skickade han in det till konservatoriet. Men ingen kunde spela't, för det var ingenting. bara noter.
  Så gick han en dag på gatan, och mötte en målare, som varit i Paris. - Där går en modell, sa målaren. Det hörde Jubal, och han trodde straxt att han var en modell; för han trodde allt vad man sa om honom, emedan han icke visste vem eller vad han var.
  När han så drog sig till minnes sin hustru som fått hans jag, beslöt han att söka upp henne. Det gjorde han också, men hon hade gift om sig med en baron, och rest långt bort.
  Då blev han trött på sökandet; och som alla trötta män fick han en längtan till sina dagars upphov, sin mor. Han visste att hon satt som änka i en kåk uppe i bergen, och dit gick han.
- Känner du inte igen mig? frågade han.
- Vad heter du? frågade modren.
- Vad din son heter, vet du inte det?
- Min son hette Klang, men du heter Jubal, och den känner jag inte.
- Hon förnekar mig!
- Som du förnekat dig själv och din mor.
- Varför tog ni viljan ifrån mig, då jag var barn?
- Din vilja gav du åt en kvinna.
- Jag måste, annars hade jag inte fått henne. Men varför sa ni, att jag inte hade någon vilja?
- Ja, det var far, kära barn, och han förstod inte bättre. Förlåt honom nu, för han är död. För resten ska barn inte ha någon vilja, men vuxna män ska ha det.
- Tänk, att du kunde reda det där så bra, mor! Barn ska inte ha't, men vuxna ska ha't.
- Hör du Gustav, sa modren; Gustav Klang ...
  Det var hans båda namn; och när han hörde dem blev han åter sig själv. Alla roller, kungar och dämoner, maestron och modellen röko sin väg, och han var endast sin mors son.
  Då lade han sitt huvud i hennes knä och sade:
- Nu vill jag dö! Jag vill dö!

Rezension I Buchbestellung I home III06 © LYRIKwelt